- Du kommer att dö av det.
Idag, gott folk, har jag varit med om något..
*kastar in en radbrytning för att få en dröjande effekt*
...eh....
*slänger in ännu en radbrytning för att betona osäkerheten i eh:et*
....skrämmande!
Jag har fått min dödsdom.
Ja, till och med fem-sex-sju-eller fler gånger.
(Det låter kanske sjukt, men jag tappade faktiskt räkningen)
Hursomhaver, gott folk, efter denna dramatiska inledning har jag förmodligen en hel del att förklara.
Nåväl. Jag har inte känt mig speciellt krasslig eller sjuk egentligen på senast. (Här undanber jag vänligen men bestämt mig alla lustiga kommentarer om att jag på något sätt skulle kunna ha psykoser eller andra psykiska hälsotillstånd som gör mig farlig för allmänheten. Eller mig själv. Och till alla karlar: PMS är inte ett sjukdomstillstånd! Det är något vi kvinnor får lov att dras med och för ni karlar att vårda oss extra ömtåligt för) Jag vaknade denna morgon till en vacker dag och var för andra dagen i rak (Kors i taket!) färdig i tid för att fara till universitetet. Denna morgon skulle en av världens största (ja både till kroppshydda och titel kan jag inflika) professor inom gerontologi (fritt översatt från latinet av mig: det mänskliga åldrandets lära) föreläsa för oss om demenssjukdomar, läkemedel och diverse åkommor som man som äldre drabbas utav parallellt med det normala åldrandet. Jag behöver inte gå in djupare på det egentligen, även om mycket av det han hade att säga var ruskigt intressant. En viktig poäng i detta är dock att denna professor även är en av Sveriges i särklass mest uppmärksammade och främsta läkare och forskare. Med det vill jag ha sagt att han är väldigt trovärdig när han har 2Onånting-års erfarenhet inom läkaryrket och har gigantiska studier som kan backa upp allt han säger. Eller ifrågasätter.
Nåväl, vi sitter där och absorberar allt han säger, antecknar som freaks och försöker hinna att se intresserade ut - när han plötsligt frågar "publiken" om någon har problem med hjärtat. Vi sitter där, unga och till synes jättefriska och fräsha, och skakar på huvudet. Man vill ju inte gärna dra uppmärksamheten till sig och börja rabbla diagnoser och sjukhusbesök under de 22 (i mitt fall) år man levat, för halva världen heller. Men! Då händer det ständigt oundvikliga i mitt liv. Jag råkade dra uppmärksamheten till mig när jag strök luggen ur ögonen med pennan! (GAAH! Att jag ALDRIG lär mig att man ska blåstirra i bänken och verka JÄTTEINNE i att anteckna något JÄTTEVIKTIGT) Jag blev lätt halvställd och kände mig tvungen att erkänna att jag har haft vissa känningar i hjärtat (vi har ojämn hjärtrythm i min släkt). Då kastar han ur sig det man minst av allt vill höra av en läkare och professor inom området;
- Du kommer att dö av det.
Öh?! Jahaa, tack som fan gubbjävel för livslusten!! Visserligen så var det inte mer än en snygg (öh?) övergång till hjärtsjukdomar och läkemedel, men jag kunde inte annat än att bli ställd. Gubbjäveln (refererar tillbaka till professorn/läkaren som gubbjävel enbart för att ni ska förstå vem jag menar. Typ.) fortsätter att predika om läkemedel och hur LIVSFARLIG en så vanlig värktablett som ipren faktiskt är. Nu ska jag lite snyggt väva in en intressant sak som han lärde oss. Ipren, alvedon ZONsalvan och andra jättevanliga "huvudvärkstabletter" vi alla tar har som vanligaste bieffekt: HUVUDVÄRK! Ha! Just snygg marknadsföring för huvudvärkstabletter va? Det är alltså därför huvudvärken återkommer så fort tabletten slutat ge effekt, och dumma och opålästa som vi är tar vi ju en till. Visst? Ond cirkel det där. Gubbjäveln frågade oss om det var någon som brukade ta tabletter så (alltså, en eller två styckna eftersom när värken inte försvinner bestående). Då trodde jag mitt dumma nöt att ALLA skulle känna igen sig och erkänna sin dumhet.
Så jag viftar med handen.
Ensam.
- Du kommer att dö av det.
Nu vågade alla skratta lite högre än det fnissande som inte riktigt vågade blossa ut under min förra dödsdom. Jag ville nog helst bara sjunka genom stolen och ge upp redan där. Hur länge har jag kvar att leva? Fyrtio år? Tio år? Tre veckor? Började i min tanke planera att resa och bara leva livet den stund jag har kvar. Har ju en dessutom hel del att säga hejdå till och så som jag också måste hinna hälsa på och krama om en sista gång. Började pussla ihop ett besöksschema. Eller skulle man anordna en gigantisk fest? När jag satt och började planera den lilla (?) framtid som återstår i mitt liv så började han i professoriska termer prata om andra tabletter. Ja, kosttillskott och vitaminer och sådant. Nu vände han sig direkt till mig och frågade om jag tar extra vitaminer för att vara pigg och sund när jag redan är döende. Jag var rätt dåsig och borta i tanken och hade fullt sjå med att strukturera upp min begravning i anteckningsblocket, men tog min chans att verka bra och framstå som sund. På så sätt kanske jag skulle få leva lite längre också. Jag svarade med hoppet i halsen att mamma skickat med mig en burk med vitaminer som jag tar efter middagen.
- Du kommer att dö av det.
Jaha, vafan!? Nu började jag nästan vänja mig vid att jag förmodligen inte har så länge kvar att leva. Fick ändå en uppläxning om att man dör om man äter för mycket tillskott även om man tror att det är för en bra sak. Kasta vitaminburkarna åt helvete, genomlid smärta utan smärtstillande och stressa inte upp er så att ni får hjärtklappning. Annars dör ni.
Jag märker att denna blogg börjar närma sig en längre pocketbok. Det var inte baktanken, men jag brukar ofta sväva iväg när jag sitter och skriver. Nåväl, kan väl avslöja för den som orkat läsa till hit att föreläsningen fortsatte - att fler dödsdomar kom till mig - men att jag f o r t f a r a n d e är vid liv. Och tänker trotsa alla medicinska undersökningar och eländesord. Nu ska jag ta och äta lite godis (ja, jag vet att det kan vara cancerframkallande) och gå en liten promenad. Förhoppningsvis så drar jag inte på mig en urinvägsinfektion då (det kan man dö av!) eller ramlar och bryter lårbenshalsen (det kan man också dö av!)
Som sagt, jag vaknade till en underbar dag.
Hoppas ni haft och har det lika bra!
/En döende, Carro
*kastar in en radbrytning för att få en dröjande effekt*
...eh....
*slänger in ännu en radbrytning för att betona osäkerheten i eh:et*
....skrämmande!
Jag har fått min dödsdom.
Ja, till och med fem-sex-sju-eller fler gånger.
(Det låter kanske sjukt, men jag tappade faktiskt räkningen)
Hursomhaver, gott folk, efter denna dramatiska inledning har jag förmodligen en hel del att förklara.
Nåväl. Jag har inte känt mig speciellt krasslig eller sjuk egentligen på senast. (Här undanber jag vänligen men bestämt mig alla lustiga kommentarer om att jag på något sätt skulle kunna ha psykoser eller andra psykiska hälsotillstånd som gör mig farlig för allmänheten. Eller mig själv. Och till alla karlar: PMS är inte ett sjukdomstillstånd! Det är något vi kvinnor får lov att dras med och för ni karlar att vårda oss extra ömtåligt för) Jag vaknade denna morgon till en vacker dag och var för andra dagen i rak (Kors i taket!) färdig i tid för att fara till universitetet. Denna morgon skulle en av världens största (ja både till kroppshydda och titel kan jag inflika) professor inom gerontologi (fritt översatt från latinet av mig: det mänskliga åldrandets lära) föreläsa för oss om demenssjukdomar, läkemedel och diverse åkommor som man som äldre drabbas utav parallellt med det normala åldrandet. Jag behöver inte gå in djupare på det egentligen, även om mycket av det han hade att säga var ruskigt intressant. En viktig poäng i detta är dock att denna professor även är en av Sveriges i särklass mest uppmärksammade och främsta läkare och forskare. Med det vill jag ha sagt att han är väldigt trovärdig när han har 2Onånting-års erfarenhet inom läkaryrket och har gigantiska studier som kan backa upp allt han säger. Eller ifrågasätter.
Nåväl, vi sitter där och absorberar allt han säger, antecknar som freaks och försöker hinna att se intresserade ut - när han plötsligt frågar "publiken" om någon har problem med hjärtat. Vi sitter där, unga och till synes jättefriska och fräsha, och skakar på huvudet. Man vill ju inte gärna dra uppmärksamheten till sig och börja rabbla diagnoser och sjukhusbesök under de 22 (i mitt fall) år man levat, för halva världen heller. Men! Då händer det ständigt oundvikliga i mitt liv. Jag råkade dra uppmärksamheten till mig när jag strök luggen ur ögonen med pennan! (GAAH! Att jag ALDRIG lär mig att man ska blåstirra i bänken och verka JÄTTEINNE i att anteckna något JÄTTEVIKTIGT) Jag blev lätt halvställd och kände mig tvungen att erkänna att jag har haft vissa känningar i hjärtat (vi har ojämn hjärtrythm i min släkt). Då kastar han ur sig det man minst av allt vill höra av en läkare och professor inom området;
- Du kommer att dö av det.
Öh?! Jahaa, tack som fan gubbjävel för livslusten!! Visserligen så var det inte mer än en snygg (öh?) övergång till hjärtsjukdomar och läkemedel, men jag kunde inte annat än att bli ställd. Gubbjäveln (refererar tillbaka till professorn/läkaren som gubbjävel enbart för att ni ska förstå vem jag menar. Typ.) fortsätter att predika om läkemedel och hur LIVSFARLIG en så vanlig värktablett som ipren faktiskt är. Nu ska jag lite snyggt väva in en intressant sak som han lärde oss. Ipren, alvedon ZONsalvan och andra jättevanliga "huvudvärkstabletter" vi alla tar har som vanligaste bieffekt: HUVUDVÄRK! Ha! Just snygg marknadsföring för huvudvärkstabletter va? Det är alltså därför huvudvärken återkommer så fort tabletten slutat ge effekt, och dumma och opålästa som vi är tar vi ju en till. Visst? Ond cirkel det där. Gubbjäveln frågade oss om det var någon som brukade ta tabletter så (alltså, en eller två styckna eftersom när värken inte försvinner bestående). Då trodde jag mitt dumma nöt att ALLA skulle känna igen sig och erkänna sin dumhet.
Så jag viftar med handen.
Ensam.
- Du kommer att dö av det.
Nu vågade alla skratta lite högre än det fnissande som inte riktigt vågade blossa ut under min förra dödsdom. Jag ville nog helst bara sjunka genom stolen och ge upp redan där. Hur länge har jag kvar att leva? Fyrtio år? Tio år? Tre veckor? Började i min tanke planera att resa och bara leva livet den stund jag har kvar. Har ju en dessutom hel del att säga hejdå till och så som jag också måste hinna hälsa på och krama om en sista gång. Började pussla ihop ett besöksschema. Eller skulle man anordna en gigantisk fest? När jag satt och började planera den lilla (?) framtid som återstår i mitt liv så började han i professoriska termer prata om andra tabletter. Ja, kosttillskott och vitaminer och sådant. Nu vände han sig direkt till mig och frågade om jag tar extra vitaminer för att vara pigg och sund när jag redan är döende. Jag var rätt dåsig och borta i tanken och hade fullt sjå med att strukturera upp min begravning i anteckningsblocket, men tog min chans att verka bra och framstå som sund. På så sätt kanske jag skulle få leva lite längre också. Jag svarade med hoppet i halsen att mamma skickat med mig en burk med vitaminer som jag tar efter middagen.
- Du kommer att dö av det.
Jaha, vafan!? Nu började jag nästan vänja mig vid att jag förmodligen inte har så länge kvar att leva. Fick ändå en uppläxning om att man dör om man äter för mycket tillskott även om man tror att det är för en bra sak. Kasta vitaminburkarna åt helvete, genomlid smärta utan smärtstillande och stressa inte upp er så att ni får hjärtklappning. Annars dör ni.
Jag märker att denna blogg börjar närma sig en längre pocketbok. Det var inte baktanken, men jag brukar ofta sväva iväg när jag sitter och skriver. Nåväl, kan väl avslöja för den som orkat läsa till hit att föreläsningen fortsatte - att fler dödsdomar kom till mig - men att jag f o r t f a r a n d e är vid liv. Och tänker trotsa alla medicinska undersökningar och eländesord. Nu ska jag ta och äta lite godis (ja, jag vet att det kan vara cancerframkallande) och gå en liten promenad. Förhoppningsvis så drar jag inte på mig en urinvägsinfektion då (det kan man dö av!) eller ramlar och bryter lårbenshalsen (det kan man också dö av!)
Som sagt, jag vaknade till en underbar dag.
Hoppas ni haft och har det lika bra!
/En döende, Carro
